Mitt hjärta blöder. Det är fotbollsmatch, jag är i motståndarnas straffområde och får en spark på yttersidan av min högerfot. Jag känner genast att detta inte var bra. Bollen går ut och vi får varken hörna eller straff då "det var på boll" enligt domaren... Jag får hoppa av matchen och har riktigt ont i foten. Jag går lite på foten i omklädningsrummet och tänker att det går nog, jag kan ju stå lite på den. En lagkompis som är utbildad till läkare kikar på foten och säger jag borde åka in och kolla den då man brukar ha ont på annat ställe om man stukat den. En söndagkväll och sitta på akuten, nej tack kände jag, vad krångligt. Efter många om och men samt en dos av övertalan åkte jag med en lagkompis som släppte av mig vid Mölndals akut. Där satt jag själv och väntade i rummet och kände mig som ett fån, det är ju bara en stukning. Hungrig är jag också. Lagkompisen Ana som skjutsade dit mig bodde i närheten och kom över med mackor, festis och godsaker. Vilken hjälte 💖.

 

Jag fick röntga foten och kände mig fortfarande riktig mesig, ska sjukvården lägga tid på en stukad fot.. Jag skäms. Jag kom sedan in till läkaren som sa "benet i foten är av och du måste gipsas nu". Jag förstod ingenting, gråten och klumpen i halsen blev större. Men fotbollen och min träning då? Läkaren svarade att jag behöver ha gips i minst 6 veckor och att jag kan börja springa igen om ca ett halvår. Ett halvår?! Jag fick bita mig i tungan för inte börja gråta och hålla ihop mig. Sjuksköterskorna kom in och skulle gipsa. Klockan var över 22 på kvällen och de pratade om hur gärna de bara ville hem. Snacka om att jag kände mig riktigt ivägen..

 

Jag ringde mina vänner Linnea och Frida som kom och hämtade mig så sent på natten och skjutsade hem mig, måste jag säga vilka hjältinnor till vänner man har i laget? 💖 Hade sån klump i magen att jag inte skulle kunna träna och bli helt osjälvständig, hur ska jag ta mig till jobbet imorgon?Jag försökte vara glad men inombords höll jag på och gå itu, jag behöver min träning.